Summa sidvisningar

16 juli 2010

Nasaleden - Mål i Skellefteå





































12 juli 2010: I lugnt tempo gick jag de sista stegen fram till landskyrkan i Skellefteå och sedan Bonnstan. Det hade varit en otroligt fin vandring längs med älven sista timmen.
Jag dröjde på stegen, för det var en så fantastisk känsla vara i mål. Mina fötters ansatta trampsulor hade slutat ömma.
De historiska vingslagen gjorde sig påminda vid de röda timrade kronomagasinen vid kyrkan. Under 1808-1809 års svensk-ryska krig, utgjorde dessa bodar förrådsmagasin, s k kronomagasin. Landskyrkan tronade präktigt i vitt.
Mitt första minne av kyrkan är min moster (mammas syster) och farbrors (pappas bror) bröllopsbild, det var här de växlade ringar. (Vilket senare visade sig vara fel, bara ett felaktig minne som klistrat sig fast, kyrkan där de vigdes var förstås i Åmot 1960: "Det är den vackrast belägna kyrkan norr om alperna!" som ärkebiskop Nathan Söderblom sa vid invigningen 25/3 1917. Däremot bodde Ingrid och Folke i Skellefteå många år).
Min farbror Folke är uppvuxen vid Uddjaurs strand, mitt i Nasaledens land. Hans mor - och min farmor - kom från Mullholm som en gång i tiden var ett bergfrälse för Nasabolaget.
Landskyrkans stomme är från 1300-talet, men i slutet av 1700-talet byggdes den om. En spännande inventarie är "Skelleftemadonnan" från 1160-talet. Det är en Mariaskulptur i valnöt, troligen gjord i Tyskland. Men någonstans på vägen har själva Jesusbarnet tappats ur hennes händer... och armarna stympats vid armbågarna. Tänk vilken märklig syn detta måste ha varit under Nasafjällsepoken! Gick vandrarna in i kyrkan? Kunde man se denna madonna på 1600- och 1700-talen? Den pensionerade prästen Lars Jonsson, som guidar i området, berättar att man troligen, men inte säkerligen, kunde se madonnan vid den tiden.
Nasavandrarnas mål området kring landskyrkan och Bonnstan. Några hundra meter från kyrkan ligger den märkliga gamla kyrkstaden. Vanligast är tvåvånings­hus med åtta kammare och envåningshus med fyra olika kammare med en gemensam murstock. Kyrkplatsen byggdes på grund av kyrkoplikt; bönderna var tvungna att besöka kyrkan, men om de bodde långt ifrån kunde de få en plats för övernattning. Samma förhållanden fanns i Arjeplog där kyrkplatsen tyvärr är borta. (Däremot finns Kyrkholmen kvar). I Arjeplog hette det att man var "Kyrkstad med lappstad" och i Jäckvik var det endast "Kyrkstad".
Kyrkoplikten bidrog förstås också till utbyte! Vid kyrkstäderna arrangerades marknadsplatser "... och här träffade man sina vänner, släktingar och kanske sin tillkommande och behövde inte tänka på vardagens slit. På höstarna, vid mikaeli, var här en informell arbetsförmedling – drängar och pigor kunde städslas av nya bönder. Här såldes hästar och varor och här roade man sig på kvällarna. Och här samlades man till ting" (citat från Bonnstans nyhetsbrev).
Så äntligen har jag förlikat mig med två begrepp: Det första gäller Arjeplog som ibland kallas för "plassen" (plassn - oftast utan e!). Jag har alltid ansett "plassn" vara så - fult, men det bär anor från 1640-talet. Det andra är "stan" (oftast med långt markerat a), d v s Skellefteå.
Vandringsleden mellan Avaviken och Skellefteå började byggas 1642. Redan samma år åkte (det vill säga gick eller åkte häst) landshövdingen Krusebjörn vägsträckan. Detta skriver "min guide" Janrik Bromé om i boken Nasafjäll. Han citerar Landshövdingen: "Om Nasafjälls silverbruk någon fördel skall giva, måste det såväl om vintern som sommaren provianteras".
Nu återstår att vandra de andra Nasalederna! Den senaste i tid är den till Mo i Rana (vandring i juni 2011 gissar jag), den tredje till Piteå (via Adolström, start 11 juli 2011). Jag ska även sammanställa en skrift om sommarens vandring.
40 mil från Nasafjäll till Skellefteå. Varav 23 mil per fot. Otroligt... tänk att det gick så bra! Men jag har haft mat, övernattat väl, mött så trevliga människor längs med hela vägen, möten har avlöst varandra (Silbojokk, Jäckvik, Arjeplog, Mellanström och Glommersträsk - sammanlagt har jag haft närmare 150 personliga möten efter leden!) Båtresorna har gett en ny insikt om min hemkommuns sjöfart och alla platser längs med vattenkanten.
"Dra åt Nasafjället!" hette det för trehundra år sedan. En besvärjelse för ett hårt liv som inte bara rörde brytningen på Nasafjället eller i smälthyttan i Silbojokk. Det avsåg inte minst de långa färder sommar och vinter som var nödvändiga för att hålla igång driften. Alla människor i denna del av Sverige är berörda av Nasaepoken.
Texten på minnesstenen i Silbojokk säger:
”Nasafjälls silver/bröt här bygd/kyrkan tjänade/bergsmän och fjällbor/drömmen om makt/dock flydde för fiender/fjället ger bröd/blott åt ödmjuka sinnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar